När stuprören försvinner – Västerås skapar nytt arbetssätt för barnen

Västerås kommun har utvecklat ett arbetssätt för att bättre möta barn som både har social problematik och funktionsnedsättning. Genom samverkan mellan förvaltningarna, gemensamma arbetsgrupper och en tydligare helhetssyn har insatserna blivit mer samordnade och träffsäkra.

Arbetet startade 2021 som ett projekt och blev permanent 2022 efter utvärdering. Resultaten kom snabbt: ökad förståelse mellan yrkesgrupperna, stärkt barnperspektiv och färre konflikter kring insatser.

I filmen berättar Anna Maria Romlid, kommunalråd och ordförande i individ- och familjenämnden, och Katja Nordberg, verksamhetschef, om hur Västerås utvecklat ett gemensamt arbetssätt för barn som är aktuella i flera förvaltningar.

Längd: 39 minuter.

När stuprör hindrade barnen

Barn med både social problematik och funktionsnedsättning mötte tidigare kommunen genom flera separata verksamheter. Det kunde leda till otydligt ansvar och bristande helhetssyn.

Anna Maria Romlid beskriver situationen som rådde innan arbetet förändrades:

– Vi samarbetade inte tillsammans fast att vi är en kommun.

Hon berättar också om konsekvenserna.

– Barn hamnade i kläm, vilket är det mest allvarliga i problemen.

Det blev tydligt att kommunen behövde ett arbetssätt där barnens behov styr – inte organisationsgränserna.

Ett gemensamt grepp – och en tydlig riktning

När både medarbetare och politiker såg problemen tog Västerås ett gemensamt grepp. En styrgrupp bildades med verksamhetschefer, enhetschefer och strateger från båda förvaltningarna. Målet var att möta barn och föräldrar som en enad kommun, oavsett vem som formellt ansvarar för ärendet. Anna Maria beskriver utgångsläget:

– Bakgrunden handlade mycket om att vi inte förstod varandras verksamheter.

Pilotprojektet som följde byggde på gemensamma arbetsgrupper, utbildningar och ett strukturerat arbete med samtycke. Familjerna uppskattade att kommunen samarbetade.

– Våra familjer, barn och ungdomar vill att vi hjälps åt. För dem spelar det ingen roll att vi är organiserade i olika förvaltningar, säger Anna-Maria.

Arbetet ligger i linje med Socialstyrelsens riktlinjer om stöd till barn med NPF, där multiprofessionell samverkan ses som avgörande.

Handläggare och chefer i ny roll

Chefernas roll blev att hålla i riktningen och stödja handläggarna att arbeta över gränserna. Det var ett kulturarbete lika mycket som ett organisationsarbete. Anna Maria beskriver utmaningen:

– Det finns en kultur i de olika förvaltningarna om hur man jobbar i ärenden. Det kan krävas mycket jobb för att vända det.

Handläggare specialiserades för målgruppen och blev tydliga länkar mellan IFO och LSS. Genom utbildningar i lagstiftning, diagnostik och funktionsnedsättningar byggdes ett gemensamt språk och en samsyn.

Den processen har också förändrat hur handläggare och chefer pratar om och förhåller sig till barnen. Idag finns en större enhetlighet i bedömningarna och ett tydligare helhetsperspektiv i båda förvaltningarna.

Samverkan som märks i vardagen

När arbetssättet blev permanent började effekterna synas tydligt i vardagen. Insatserna samordnades bättre, och barnens behov fångades upp tidigare.

Ett konkret resultat är att nämnderna tillsammans kan finansiera vissa placeringar, något som tidigare var svårt.

- Vi kan faktiskt gå in från två nämnder och betala placeringar. Så ser det inte ut i många andra kommuner, säger Katja.

Planeringen kring HVB- och SIS‑placeringar har också blivit mer strukturerad. Genom parallella insatser hemma och tätare uppföljning kan fler barn flytta hem tidigare eller få rätt insats i tid.

Resultat: En stärkt syn på barnen

Arbetssättet har stärkt barnperspektivet i hela organisationen. Besluten bygger nu i större grad på en gemensam helhetsbild. Katja Norberg beskriver förändringen:

– Vi har en mycket finare syn på de här barnen. Det blir värdigare beslut och insatser som vi tror på.

Samarbetet med regionen har också blivit tydligare och mer effektivt, vilket skapar bättre planering och stöd för familjerna.

Medskick från Västerås

• Ledningens engagemang är avgörande.
• Struktur och tydliga roller gör arbetssättet hållbart.
• Kunskap om varandras uppdrag minskar missförstånd.
• Gemensamma arenor skapar både lärande och bättre beslut.
• Rätt stöd i rätt tid gynnar både barnen och kommunen.

Samverkan barn och unga: social problematik och funktionsnedsättning