Vilka insatser ger kommunerna utan behovsprövning?
Hösten 2025 gick SKR ut med en enkät till kommuner om insatser utan behovsprövning. Marta Gandra berättar om resultaten och vilket stöd kommunerna efterfrågar från nationell nivå.
Marta Gandra, samordnare SKR
Vad var syftet med enkäten?
– Vi ville undersöka hur många kommuner som fattat beslut om insatser utan behovsprövning sedan den befogenheten infördes i nya socialtjänstlagen 1 juli 2025. Syftet var att få en överblick över vilka typer av insatser kommunerna erbjuder invånarna på det sättet, vad kommunerna ser som utmaningar och vilket stöd som behövs från nationell nivå.
– Att ge insatser utan att utreda först kan sänka trösklarna till stöd och gör det lättare att komma in med förebyggande insatser tidigt. Men det finns inget färdigt facit vilka insatser som ska ges på det sättet. Här vill vi underlätta för kommunerna att lära av varandra. Vi vill också öka kunskapen hos myndigheter om kommunernas behov så att de kan stödja på bästa sätt.
Vad visar resultaten generellt?
– Kommunerna har verkligen kommit igång. Majoriteten har fattat beslut om och erbjuder insatser utan behovsprövning. Men hur många insatser, och vilken typ av insatser man erbjuder, varierar stort mellan kommuner.
Vilka är de vanligaste insatserna utan behovsprövning?
– De flesta insatserna handlar om stöd till föräldrar och familjer, samt stöd och behandling för vuxna. Den vanligaste insatserna är budget- och skuldrådgivning, föräldraskapsstöd och samarbetssamtal.
Vilka insatser har kommunerna undantagit från dokumentation?
– Även här varierar det stort mellan kommuner. Men de vanligaste insatserna handlar om anhörigstöd, strukturerade föräldraskapsprogram, samarbetssamtal och familjerådgivning.
Vad är det största utmaningarna för kommunerna?
– Några av det största utmaningarna kommunerna lyfter handlar om dokumentation – till exempel hur den ska ske och när man kan göra undantag från kravet på dokumentation. Kommunerna efterfrågar även tydlighet vad som räknas som insats respektive rådgivning.
– Andra utmaningar handlar om hur man ska hantera samtycke från föräldrar för barn under 15 år. Här finns en oro att informationsskyldigheten till vårdnadshavare kommer försämra för målgruppen.
Vad kan nationella aktörer göra för att underlätta?
– Kommunerna vill ha tydlig vägledning från den nationella nivån. Kommunerna vill också ha stöd kring hur insatserna utan behovsprövning ska följas upp systematiskt, så att de kan bygga upp kunskap om vad som fungerar.
– Det är också tydligt att det behövs en nationell klassificering av insatser. I materialet vi fått in benämner kommunerna insatserna på 5 000 olika sätt. Så länge vi inte har ett gemensamt språk för vad vi kallar insatser så kommer det vara omöjligt att jämföra och följa upp nationellt.