Hjärtsvikt

Hjärtsvikt drabbar cirka två̊ procent av befolkningen och prevalensen ökar kraftigt med åldern. Hos personer över 80 år är förekomsten cirka 10 procent.

Relaterade indikatorer

Hjärtsvikt ingår också i indikatorer om kontinuitet, levnadsvanor, prioritering, samsjuklighet och samverkan som handlar om flera kroniska sjukdomar samtidigt.

KontinuitetLevnadsvanorPrioriteringSamsjuklighetSamverkan

Motivering till ämnesområdet

Patienter med hjärtsvikt följs till stor del i primärvården. Upprepat behov av sjukhusvård är vanligt, men kan i många fall förebyggas.

Beskrivning och motivering till de specifika indikatorerna

Förekomst

Förekomst av diagnos på vårdcentralen (Hj01) är viktigt för att se i vilken utsträckning patienterna identifieras – en förutsättning för att behandling ska kunna erbjudas.

Förekomst av diagnos på rehabenhet (Hj11) visar hur vanlig patientgruppen är inom en verksamhet med olistad befolkning. Detta kan användas som stöd att prioritera mellan patienter med olika svåra sjukdomstillstånd.

Behandling och riskfaktorkontroll

Det är väl dokumenterat att hjärtsviktsbehandling med rekommenderade läkemedel både minskar symtom och förbättrar prognosen vid nedsatt systolisk vänsterkammarfunktion (HFrEF). Dessa patienter bör i första hand erhålla basbehandling, som består av betablockerare, ACE-hämmare eller angiotensinreceptorblockerare (ARB), aldosteronantagonister (MRA) och SGLT2.

Att ha minst 3 av 4 rekommenderade läkemedelsklasser används som proxy för att full basbehandling har övervägts, och kan spegla att ett individanpassat förhållningssätt har tillämpats (Hj02).

Vid hjärtsvikt med lätt nedsatt systolisk vänsterkammarfunktion (HFmrEF) bör samma läkemedel övervägas.

I primärvård har majoriteten av hjärtsviktspatienter bibehållen systolisk vänsterkammarfunktion (HFpEF). För dessa bör SGLT2 övervägas. Symtomatisk behandling bör ges liksom behandling av bakomliggande grundsjukdomar, såsom hypertoni, ischemisk hjärtsjukdom och diabetes.

Indikatorn Le04Hj mäter andel dagligrökare med hjärtsvikt som fått rådgivning.

Läkemedelsindikatorn Lm02 mäter andel patienter med förhöjd kardiovaskulär risk som behandlats med NSAID.

Uppföljning

Patienter som får en regelbunden uppföljning mår bättre, har mindre symtom och söker mindre ofta på akutmottagningar. Ett enkelt sätt att få till stånd regelbundna kontroller är att kalla patienterna till återbesök. Man kan med hjälp av indikatorn Hj04 hitta både de patienter med hjärtsvikt som saknar fysiskt besök och uppföljningsparametrar, och de patienter som enbart saknar uppföljningsparametrar. Indikatorn finns i dessa två varianter i syfte att underlätta prioritering. Varianten som inkluderar fysiskt besök finns uppdelad på yrkeskategorier för att underlätta teamarbete.

Som uppföljningsparametrar vid hjärtsvikt räknas att det sista 18 månaderna finns ett registrerat GFR-värde, blodtryck och en kontakt med hjärtsviktsdiagnos.

Även indikatorn Sa07 rör uppföljning av hjärtsvikt, och syftar till att inte tappa bort patienter mellan sjukhus och primärvård.

Rehabilitering

Indikatorerna Hj06-Hj14 berör på olika sätt andel patienter med hjärtsvikt på rehabenhet. Vid hjärtsvikt är tillgång till rehabilitering för rätt patientgrupp av hög prioritet.

Diagnoslistor

Hjärtsvikt Lista 1 inkluderar alla typer av hjärtsvikt

Hjärtsvikt lista 2 innehåller endast HFrEF

Diagnoskoder

Att tänka på vid tolkning och felkällor

Om diagnos inte skrivs vid besöken kan patienterna inte identifieras. Diagnos kan vara satt i samband med kontakt för andra problem och utan att uppföljning/kontroll av den aktuella sjukdomen gjorts. Omvänt är också möjligt, att diagnosen inte satts, speciellt om patienten har flera sjukdomar samtidigt. Variation förekommer i vilka yrkesgrupper som sätter diagnos. Diagnossättningen varierar också beroende på ersättningssystem.

Låga prevalenssiffror kan tyda på att man inte hittar patienter med sjukdomen, höga siffror kan betyda överdiagnostik. Variationer i population påverkar också siffrorna.

Läkemedelsbehandling går sällan att ge exakta målvärden för. Det viktiga är att ”rätt” personer för behandling vilket man kan göra en fördjupad analys för på vårdcentralerna. Läkemedelsbehandling måste också balanseras mot samsjuklighet (med risk för polyfarmaci) och icke-farmakologisk behandling (levnadsvanor).

Rekommendationerna för läkemedelsbehandling vid hjärtsvikt skiljer sig åt beroende på om den systoliska vänsterkammarfunktionen är nedsatt eller inte. Automatiskt datauttag gällande läkemedelsbehandling av patienter med nedsatt vänsterkammarfunktion (HFrEF) enligt Hj02, förutsätter användande av fördjupningskoden I50.1A som tillkom 2021.

Ursprung/vetenskaplig granskare

Arbetsgruppen för PrimärvårdsKvalitet.