- Startsida
- Primärvårdskvalitet
- Indikatorområden
- Indikatorer A-Ö
- Urininkontinens
Urininkontinens
Urininkontinens är det dominerande symtomet inom blåsdysfunktion och berör alla åldrar och förekomsten ökar med åldern. Bland personer över 65 år uppger 30 - 40 % att de har besvär.
Relaterade indikatorer
Det finns flera infektionsindikatorer som berör infektioner i urinvägarna.
Motivering till ämnesområdet
Vid blåsdysfunktion är det dominerande symtomet urininkontinens. Detta berör alla åldrar men är vanligast hos äldre och ökar med stigande ålder. I populationen som är 65 år och äldre anger 30-40 % att man har besvär. Var fjärde 80-årig kvinna uppges ha urininkontinens. En majoritet av dem som har risk för eller har blåsdysfunktion har inte fått sina besvär utredda. Många skäms också för att söka vård för urininkontinens eller anser att det är en del av åldrandet som man ska klara av på egen hand. När personer söker för besvär med urininkontinens är därför utredning av största vikt så behandlingen kan anpassas efter resultatet och individens behov. Behandlingen kan bl.a. bestå av utbildning, rådgivning, hjälpmedelsförskrivning och träning av bäckenbottenmuskulatur.
Beskrivning och motivering till de specifika indikatorerna
Begränsning är gjort till urininkontinens och åldern är vald från 20 år och äldre då problematiken finns i alla åldrar. Blåsdysfunktion före 20 års ålder handhas oftast på sjukhusklinikerna.
Andel listade patienter med diagnosen urininkontinens (Ink01) har valts för att kunna se om risk för underdiagnostisering föreligger dvs i vilken utsträckning patienterna identifieras. För fristående rehabenhet finns indikatorn Ink11. I alla förekomstindikatorer på rehab krävs från och med 2026 något fysiskt besök.
Vikten av att strukturera vården med blåsdysfunktion poängteras av både Socialstyrelsen och SBU. I det ingår en noggrann utredning och en behandling anpassad efter utredningens resultat och personens önskemål. Därför är indikatorn (Ink02) framtagen. Lämplig KVÅ-kod innehåller både utredning och behandling varför dessa blir svåra att särskilja.
En biverkningsfri och effektiv behandling vid urininkontinens är bäckenbottenträning (Ink03 för vårdcentral och Ink12 för rehabenheter) vilken kan initieras av läkare, sjuksköterska eller fysioterapeut.
Dem05 mäter samsjuklighet med bl.a. urininkontinens vid demens.
Äld01 mäter äldre som behandlas med läkemedel som bör undvikas och här finns läkemedel mot inkontinens med.
Diagnoslistor
För urininkontinens finns diagnoslista Urininkontinens lista 1. Den innehåller alla urininkontinensdiagnoser i ICD 10 och KSH.
För detaljer se: Diagnoskoder
Möjlig framtida utveckling
- Att kunna följa förskrivningen av inkontinenshjälpmedel och koppla med diagnos. Idag saknas dock KVÅ-kod för förskrivning av just inkontinenshjälpmedel.
- Att kunna utveckla området för att innefatta olika tillstånd av blåsdysfunktion och bl.a. olika kateterbehandlingar.
Att tänka på vid tolkning och felkällor
Låga siffror för förekomst kan tyda på att man inte hittar patienter med sjukdomen, höga siffror kan betyda överdiagnostik. Variationer i population påverkar förstås också siffrorna.
Om diagnos inte registreras kan patienterna inte identifieras. Det är inte ovanligt att andra professioner än läkare inte skriver diagnos i journalen. Diagnossättningen varierar också beroende på ersättningssystem.
En annan felkälla är om KVÅ-koder inte används, då kan inte åtgärden sökas ut.
Ursprung
Arbetsgruppen för Primärvårdskvalitet.
Referenser
- SBU (2013) Behandling av urininkontinens hos äldre och sköra äldre – en systematisk litteraturöversikt. Rapport nr 219 https://www.sbu.se/contentassets/911d0909b43a44b9a35e8a207c164274/Urininkontinens_2013_219.pdf
- Socialstyrelsen (2016). Blåsfunktion hos äldre personer. Indikatorer vid urininkontinens och andra symtom vid vård av äldre personer i särskilt boende eller hemsjukvård https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2016-9-33.pdf hämtad 2020-05-11
