Ångest

Ångestsyndrom är en vanlig sjukdom - cirka en fjärdedel drabbas någon gång i livet av ett ångestsyndrom. Ångestsyndrom är ett folksjukdomsområde som för det mesta diagnosticeras och behandlas inom primärvård.

Relaterade indikatorer

Ångestsyndrom finns också med i indikatorer om kontinuitet och samsjuklighet som handlar om flera kroniska sjukdomar samtidigt.

Läkemedelsindikatorerna som berör behandling bensodiazepinliknande sömnläkemedel (Lm03, Lm04, Lm05), bensodiazepiner (Lm06, Lm07, Lm08) och opioder (Lm11 och Lm12) är också relevanta vid ångestsyndrom.

Lm13 som handlar om behandling med återfallsförebyggande läkemedel vid alkoholproblematik kan också vara relevant vid ångestsyndrom.

Även några av indikatorerna om äldre och läkemedelsbehandling kan vara relaterade till ångestsyndrom: Äld01 läkemedel som bör undvikas, Äld03 behandling med bensodiazepiner och Äld04 behandling med sömnmedel.

Kontinuitet

Läkemedel

Samsjuklighet

Äldre

Motivering till ämnesområdet

Ångest innebär en intensiv oro och känsla av olust eller osäkerhet kopplad till en förväntad fara eller olycka och är vanligtvis av både fysisk och psykisk karaktär. Personer som lider av ångestsyndrom har en nedsatt livskvalitet och besvären kan i vissa fall vara långvariga. Det finns effektiva behandlingar mot alla ångestsyndrom. Utan en adekvat behandling finns det dock risk för en successiv försämring med ytterligare funktionsnedsättning, längre varaktighet, tillkomst av sekundära psykiatriska och kroppsliga komplikationer och suicidtankar. De olika ångestsyndromen har varierande behandlingsrekommendationer men behandlas vanligen med psykologisk behandling och/eller antidepressiva läkemedel. För många barn och ungdomar kan det vara tillräckligt med psykopedagogisk behandling. En god kontinuitet i vårdkontakten ökar förutsättningarna för följsamhet till behandlingen och förbättrar prognosen över tid.

Personer med ångestsyndrom har också större risk än normalbefolkningen att drabbas av kroppsliga sjukdomar. Vuxna med ångestsyndrom har oftare hjärtbesvär, mag- och tarmproblem och höga blodfetter jämfört med den övriga befolkningen.

Beskrivning och motivering till de specifika indikatorerna

Förekomst av ångestdiagnos är viktigt för att se i vilken utsträckning patienterna identifieras – en förutsättning för att behandling ska kunna erbjudas (Ån01).

Nytt från 2023 är att diagnosen Blandade ångest- och depressionstillstånd ingår även i diagnoslista Ångest 1 som används i alla ångestindikatorer utom Ån08 Andel patienter med ny diagnos ångestsyndrom som fått KBT. Anledningen är att diagnosen används omväxlande med andra ångestdiagnoser och därför bör ingå för att kunna följa exempelvis återbesök.

Flera indikatorer mäter insatser för patienter som med ny diagnos ångest. För att identifiera dessa hämtas patienter som varken haft en ångestdiagnos eller förskrivits/ordinerats antidepressiva under 24 månader före den aktuella diagnosen. Motivet för att använda den definitionen för att hitta patienter med ny episod ångest är att det finns en relativt stor grupp patienter med mångåriga besvär där diagnos inte alltid satts vid varje besök, trots att medicinering med antidepressiva läkemedel förekommer.

Indikatorn Ån02 mäter andelen patienter med ny diagnos ångest som blivit somatiskt undersökta. Somatisk undersökning mäts genom att det under perioden 3 månader före och 3 månader efter ny diagnos registrerats finns notat under status Hjärta/kärl och att Hb är kontrollerat. Motivet till att inte bara ta ett laboratorieprov är att det enkelt kan bli en rutin som ersätter den fysiska undersökningen, som Socialstyrelsen rekommenderar.

Att få en tidig uppföljning efter nydiagnostiserad ångest är viktigt för behandlingskvaliteten. Indikatorn Ån04 mäter att uppföljning med ny kontakt skett inom 6 veckor för patienter med ny diagnos ångest.

Indikatorn Ån03 mäter andel patienter med ny diagnos ångest som fått antidepressiva läkemedel.

Att få en tidig uppföljning efter nydiagnostiserad ångest är viktigt för behandlingskvaliteten. Indikatorn Ån04 mäter att uppföljning med ny kontakt skett inom 6 veckor för patienter med ny diagnos ångest. För patienter som nyförskrivs antidepressiv läkemedelsbehandling är det viktigt att ta ställning till eventuell fortsatt förskrivning efter 6-12 månader, vilket mäts i Ån05.

Indikatorerna Ån06 och Ån10 mäter andel patienter med ny diagnos ångest som fått KBT respektive iKBT. Ån11 mäter andel patienter med ny diagnos ångest som fått psykopedagogisk behandling. Indikatorn Ån09 mäter andel patienter med ny diagnos ångest som fått någon form av rekommenderad psykologisk behandling, alltså KBT, psykopedagogisk behandling eller EMDR. Vid de olika ångestsyndromen rekommenderar Socialstyrelsen KBT som psykologisk behandling. KBT kan ses som ett paraplybegrepp, där det finns underkategorier som tex traumafokuserad KBT. För PTSD har traumafokuserad KBT högre prioritet (prioritet 3) än EMDR (prioritet 7). Antidepressiva läkemedel rekommenderas vid de flesta ångestsyndromen ibland i kombination med KBT och ibland som enda behandling.

Ån08 mäter andel patienter med ny diagnos ångestsyndrom som fått KBT. Ny diagnos ångestsyndrom definieras som en ångestsyndromsdiagnos som föregås av ett minst 2 års långt intervall utan ångestsyndromsdiagnos (i denna indikator exkluderas inte personer som nyligen förskrivits/ordinerats antidepressiva som i de övriga indikatorerna med ny diagnos). Indikatorn inkluderar patienter med registrerat ångestsyndrom dvs generaliserat ångestsyndrom, paniksyndrom, tvångssyndrom, social fobi, specifik fobi och posttraumatiskt stressyndrom, med inte diagnos ospecificerat ångesttillstånd. I princip bör alla med ångestsyndrom kunna erbjudas psykologisk behandling.

Vid ångestsyndrom ska bensodiazepiner undvikas eller förskrivas mycket restriktivt, eftersom risken för beroende är hög. Ån07 mäter andelen patienter med ångestdiagnos som förskrivits > 100 tabletter senaste 12 månaderna.

I indikatorn Dep/Ån01 mäts andelen patienter som behandlas med SSRI (antidepressiv medicinering) som fått en diagnos där det finns evidens för behandling med antidepressiva läkemedel det vill säga depression, ångest, IBS, PMS/PMDS eller narkolepsi de senaste 24 månaderna. Syftet är att uppmärksamma på omprövning av medicinering om diagnos inte finns.

Riskbruk av alkohol är inte ovanligt vid ångesttillstånd och andelen som fått rådgivning mäts med indikatorn Le09Ån.

Längre sjukskrivning bör undvikas och kan följas med indikatorn Sjs06.

Diagnoslistor

Diagnoslista 1 (som används i indikatorerna om åtgärder och kontinuitet) innehåller alla ångestdiagnoser i ICD 10 och KSH97. Diagnoslista 2 (som används i indikatorerna om åtgärd vid ångestsyndrom) används i Ån08 och inkluderar enbart ångestsyndrom, ospecificerad ångest ingår inte. Diagnoslista 3 (som används i indikatorerna om samsjuklighet) innehåller inte blandade ångest och depressionstillstånd.

För detaljer se:Diagnoskoder

Möjlig framtida utveckling

• Andel patienter med ångestsyndrom där självmordsriskbedömning finns dokumenterad under senaste 18 månader

• Andel patienter med ångestsyndrom som sammanhängande är sjukskrivna längre än 4 veckor.

Att tänka på vid tolkning och felkällor

Om diagnos inte skrivs vid besöken kan patienterna inte identifieras. Diagnos vid återbesöket kan vara satt i samband med besök för andra problem och utan att uppföljning/kontroll av den aktuella sjukdomen gjorts. Omvänt är också möjligt, att diagnosen inte satts, speciellt om patienten har flera sjukdomar samtidigt. Det är inte ovanligt att andra professioner än läkare inte skriver diagnos i journalen. Diagnossättningen varierar också beroende på ersättningssystem.

Låga prevalenssiffror kan tyda på att man inte hittar patienter med sjukdomen, höga siffror kan betyda överdiagnostik. Variationer i population påverkar förstås också siffrorna.

KVÅ-koder används endast i liten omfattning i vissa verksamheter/regioner.

Läkemedelsbehandling är som alltid inte möjligt att ge exakta målvärden för. Det viktiga är att ”rätt” personer får behandling vilket man kan göra en fördjupad analys för på vårdcentralerna. Läkemedelsbehandling måste också balanseras mot samsjuklighet (med risk för polyfarmaci) och icke-farmakologisk behandling.

Ursprung

Framtagna av arbetsgruppen för PrimärvårdsKvalitet.