En valbudget med kort horisont

Budgetpropositionen för 2026 är tydligt en valbudget. Det finns en vilja att stimulera ekonomin och möta hushållens utmaningar men också en risk att de långsiktiga frågorna hamnar i skymundan.

Regeringen använder ett ovanligt stort reformutrymme, 80 miljarder kronor, vilket är betydligt högre än det genomsnitt på cirka 30 miljarder per år som Konjunkturinstitutet bedömt framåt. Eftersom konjunkturuppgången har fördröjts finns det argument för en mer expansiv finanspolitik. Att stimulera den privata konsumtionen, som varit svag under en längre tid, är i grunden rätt väg att gå.

Men samtidigt väcker flera satsningar frågor. Sänkningen av matmomsen är ett exempel. Det är en dyr och bred reform som riskerar att bli både sen och ineffektiv. Det är pengar som skulle kunna göra större nytta på andra håll, om syftet är att stärka konjunkturen.

I stort är detta en budget med fokus på kortsiktiga effekter. Men det Sverige verkligen behöver är långsiktiga satsningar: en tydligare plan för vad som ska driva vår tillväxt framöver och hur arbetsmarknaden ska stärkas.

Det är inte en välfärdsbudget - ingen ökning av de generella men däremot ytterligare riktade bidrag.

Långsiktiga planeringsförutsättningar behövs

Kommuner och regioner behöver framför allt tre saker för att kunna planera verksamhet och investeringar framåt:

1. Färre riktade statsbidrag, en halvering är ett viktigt steg.
2. En fungerande arbetsmarknadspolitik som minskar avståndet till arbete.
3. Långsiktiga planeringsförutsättningar med värdesäkrade statsbidrag.

I dag saknas dessa delar i budgeten. Det gör att planeringsförutsättningarna försvagas och risken ökar att kommuner och regioner tvingas fatta kortsiktiga beslut i en tid som kräver det motsatta.

Finansieringsprincipen sätts ur spel

Ett tydligt exempel är förslaget om ett tak för undervisningstid i skolan. Regeringen föreslår att reformen ska finansieras med 2,5 miljarder kronor per år, baserat på utredningens beräkningsmodell.

Problemet är att kostnaderna troligen är betydligt högre än så. Utredningen utgår ifrån att de lärare som behövs för att fylla upp undervisningstiden undervisar 100 procent av sin arbetstid, vilket de inte gör. Om man i stället utgår från det föreslagna taket blir kostnaden närmare 10 miljarder kronor per år.

Det här är ett exempel på när finansieringsprincipen inte följs, vilket i förlängningen riskerar att flytta kostnader från staten till kommunerna.

Slutsats: rätt ambition – men brist på riktning

För att Sverige ska stå starkt framöver krävs mer än tillfälliga reformer. Vi behöver ett tydligt svar på vad som ska driva vår tillväxt, hur kompetensförsörjningen ska säkras och vilken roll staten ska spela i det investeringar som är nödvändiga framöver.

Men även om den senaste veckan präglats av arbetet med att lista ut vad som egentligen nytt, flyttat och ökat i budgeten sker andra saker också. På fredag presenterar vi effekterna av bland annat denna expansiva budget på skatteunderlagsprognosen och den 23 oktober kommer Ekonomirapporten med en fördjupning i utvecklingen av de generella bidragen.