Dagens elevstöd skrotas - vad innebär det?

Regeringen har redan nu presenterat flera kommande satsningar inom skolområdet. Än har vi inte kunnat läsa budgetpropositionen i detalj, men jag ser fram emot att ta del av mer information.

En del av förslagen väcker både frågor och funderingar hos mig. Ett sådant område handlar om att dagens elevstöd ska skrotas och ersättas av nytt system.

Jag brukar ofta sitta still i båten och vänta med att kommentera tills jag sett de konkreta förslagen, men jag vill lyfta några saker redan nu.

Först vill jag säga att SKR ställer sig bakom flera av förslagen i delbetänkandet som presenterades i våras, förutsatt att vi har fortsatt fokus på det så viktiga förebyggande och främjande arbetet. Min oro just nu har väckts av retoriken och debatten i samband med en artikel om reformen i tidningen Expressen.

Regeringen skrotar dagens elevstöd, Expressen

I linje med förslagen som presenterades i våras har regeringen kommunicerat att elever i behov av särskilt stöd, till exempel elever med NPF-diagnoser, kommer att undervisas i mindre grupp med speciallärare istället för i sin egen klass. Vilka elever som är i behov av sådant stöd ska identifieras genom standardiserade tester som ska göras i helklass, en gång per år.

En utmaning kommer självklart att vara bristen på speciallärare, en annan kommer troligtvis vara att organisatoriska och praktiska frågor. I dag vill jag resonera om ytterligare perspektiv.

NPF-elever är ingen homogen grupp

Om man läser texterna i delbetänkandets förslag ska stödundervisning ges under en kortare period (två månader och i högst tre ämnen åt gången per termin). Utifrån retoriken och debatten om reformen, kan man dock tolka det som att reformen innebär att elever med NPF-diagnoser, oavsett behov, mer eller mindre permanent ska undervisas i en liten grupp utanför sin klass. Något som inte avses i utredningens förslag.

Det blir dock problematiskt om reformen tolkas på det sättet. Jag ser att det kan skapa såväl oro som förväntan hos elever, vårdnadshavare, lärare osv.

Elever med NPF-diagnoser är inte en homogen grupp med samma behov och förutsättningar. Det handlar inte heller om utmaningar som kan åtgärdas med två månaders stödundervisning. Min förhoppning är att regeringen i kommande proposition beaktar att fokus i första hand behöver riktas mot god undervisning på gruppnivå i det ordinarie sammanhanget samtidigt som individuella insatser ges tidigt och flexibelt. Det kräver ett väl fungerande växelspel. I grunden handlar det om att det behövs en tillit till professionen; till lärarnas, elevhälsans och rektors gemensamma bedömningar av elevens behov.

Finansieringen – betydligt mindre än utredningens förslag

En annan fundering handlar om finansieringen. Utredningen beräknade att förslagen skulle kosta cirka 1,7 miljarder. Men regeringen aviserar enbart 0,57 miljarder för 2028 och därefter 1,14 miljarder årligen.

Med tanke på att ministern sagt att reformerna ska finansieras krona för krona blir jag nyfiken på vilka av utredningens förslag som regeringen inte tänker gå vidare med? Eller är det så att regeringen bedömer att det blir färre elever som kommer att behöva stödundervisning än vad utredningen räknade på?

Slutligen...

Jag framhåller med en dåres envishet att vi alla har ett ansvar att tala väl om skolan. Den är för viktig för att slarva med. Min förhoppning är att den slutliga reformen kommer att vara såväl balanserad som finansierad med elevens bästa i sikte. Men retoriken kring satsningen och den efterföljande debatten tenderar att bli olycklig. Ingen vinner på detta, minst av allt barnen.

SKR:s yttrande över betänkandet Förbättrat stöd i skolan (SOU 2025:44)