Staten behövs på andra sätt än i vårdens schemaläggning

Samverkan skulle bli bättre om staten fokuserar på gemensamma mål istället för att detaljstyra sjukvårdens verksamheter.

Sjukvårdsministern höll i förra veckan en pressträff om utmaningarna inom vårdens sommarbemanning. Efter att ha tagit del av medierapportering och pratat med anställda i vården har regeringen nu gett Socialstyrelsen i uppdrag att analysera sjukvårdens sommarbemanning för att se om den kan planeras bättre.

Alla som verkar inom hälso- och sjukvården vet att sommaren är en tuff period. Grundproblemet är dock varken bristande vilja eller kompetens i regionerna. Planeringen för kommande sommar startar vanligen redan direkt på hösten efter semesterperiodens slut och omfattar inte sällan såväl utvärdering från medarbetare, chefer och fackliga, där lärdomar dras och justeringar görs inför kommande år.

Att det under vissa dagar och på vissa arbetsplatser under sommaren inte finns tillräckligt med personal beror sällan på bristande planering. Alla, inklusive staten, vet att sjuksköterskor, undersköterskor och läkare med flera är bristyrken. Grundproblemet är den begränsade tillgången på personal och med den demografiska utvecklingen framåt talar mycket för att semesterperioderna även framåt fortsätter att vara en stor utmaning.

Sommarbemanningen är en balansakt

Schemaläggningen under sommaren är en balansakt för arbetsgivarna. Dels behöver bemanningen vara tillräcklig under sommarveckorna, dels gör arbetsgivarna sitt bästa för att tillmötesgå de semesterönskemål som medarbetarna har. Ovanpå detta utgör verksamheten en dygnet-runt-verksamhet där ingen kan förutse hur vårdbehovet kommer att se ut, vilket kan jämföras med andra blåljusverksamheter som räddningstjänst och polisen. Sammantaget blir marginalerna under sommaren betydligt mindre. Stora insatser från medarbetare, schemaläggare och chefer görs varje år, trots minst sagt utmanande förutsättningar, för att kunna fortsätta ge den vård som befolkningen behöver även under sommaren.

Alla goda krafter som kan bidra till att underlätta för en god vård under somrarna är välkomna. Men, att använda resurser på Socialstyrelsen för att medverka till schemaläggningen inför sommaren är att nyttja de samlade kompetenserna helt fel och kommer inte att bidra till att avlasta sjukvården. I värsta fall blir resultatet det motsatta, där resurser som kan gå till vård och planering med medarbetarna istället behöver läggas på återrapportering till myndigheten. Att sjukvårdsministern inte förefaller ha pratat med regionerna, i egenskap av sjukvårdshuvudmän och ansvariga arbetsgivare för medarbetarna i vården, innan sitt utspel är synd. Då hade de kunnat redogöra för de många insatser som görs, som prövats genom åren, hur förutsättningarna ser ut och på vilket sätt staten bäst kan bidra.

Det här borde staten istället fokusera på när det gäller sjukvården

Statens styrning av vården har under tid ökat i omfattning, komplexitet och detaljeringsgrad. Att engagera en av sina centrala myndigheter i regionernas schemaplanering av sommarbemanningen är ännu ett sådant exempel. Ambitionen att bistå är god, men det begränsar kommunernas och regionernas handlingsutrymme, leder till ineffektivitet, ökad administration och underlättar inte förutsättningarna att utföra uppdraget. Resultatet skulle bli bättre om staten istället fokuserar på sådant endast den har rådighet över, snarare än att detaljstyra verksamheter.

Jag vill därför skicka med sex områden som jag hellre ser att sjukvårdsministern och regeringen borde fokusera på:

• Ta en mer renodlad strategisk och granskande roll och inte i hur kommuner och regioner löser sina uppgifter på detaljnivå.
• Säkerställ att vården kan utföra sina uppgifter genom att ge utförarna rätta och långsiktiga förutsättningar, som värdesäkrade statsbidrag, mer samordnade styrsignaler från statliga myndigheter och minskad statlig detaljstyrning.
• Bidra till en mer framtidsorienterad plan för kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården som tar hänsyn till demografi, vårdens pågående utveckling och där privata vårdgivares bidrag till kompetensförsörjningen ingår.
• Förankra statliga initiativ för kompetensförsörjning i dialog med arbetsmarknadens parter – inte minst inom hälso- och sjukvården.
• Ta ett tydligare ansvar för utbildningar till hälso- och sjukvården, i hela landet. Inkludera även utbildningar till icke-legitimerade yrken och bistå med att se över behov av nya kompetenser, enklare förfarande för att få in utlandsutbildad vårdpersonal samt arbetslösas potential till ett arbete inom hälso- och sjukvården.
• Prioritera forskning och innovation på områden som har en svagare forskningstradition. Givet prognoserna att vi inte kommer att kunna räkna med fler i yrkesverksam ålder, blir nya arbetssätt och omställningarna som Nära vård avgörande. Vi behöver använda de resurser vi har på delvis nya sätt. Klinisk och patientnära forskning i primärvård och allmänmedicin är därför särskilt viktigt. En stärkt forskning inom primärvården stärker både vårdkvalitet, effektivitet och patienternas delaktighet.

Som sagt: alla goda krafter behövs, men de behöver användas på ett effektivt sätt. Genom en ömsesidig dialog och en klar uppdelning av roller, där det är tydligt för alla vem som ansvarar för vad, ökar förutsättningarna för att vi tillsammans ska kunna fortsätta utveckla svensk hälso- och sjukvård. Inte bara under sommaren, utan under hela året.