Att regeringen lägger sig i villkoren är ett ingrepp
När regeringen nu vill reglera lärares undervisningstid från läsåret 2027/28 och som ska få kosta 2,5 miljarder kronor, kan vi konstatera att den är kraftigt underfinansierad. Reformen riskerar att leda till nedskärningar i andra delar av skolan.
Enligt våra beräkningar skulle det behövas minst tre gånger så mycket resurser, en bedömning som delas av andra. Det här är en reform som verkligen inte kommer bidra till att lösa skolans problem.
Vi som är arbetsgivare vill göra ännu mer för att förbättra arbetsvillkoren, förbättra arbetsmiljön och minska stressen i arbetslivet. Vi vet att många lärare upplever att tiden inte räcker till och att uppdraget är utmanande. Men det arbetet hindras när staten väljer att detaljstyra och detaljreglera lärares arbetstider och arbetsuppgifter. Och när lärarnas fackliga organisation inte ställer upp på den svenska modellens spelregler.
Att regeringen lägger sig i villkor för lärare är ett ingrepp i den modell vi har i Sverige, som innebär att de fackliga organisationerna och arbetsgivarna förhandlar om löner och villkor. Den svenska modellen har tjänat Sverige väl och den har också bidragit till bra villkor och tydliga reallöneökningar för välfärdens medarbetare, inte minst för lärare.
När Mohamsson och Olskog menar att vi som arbetsgivare inte jobbar med frågorna är det ju helt fel. Det gör vi i allra högsta grad och det vet åtminstone Sveriges lärare. Trots det ställer man sig bakom regeringens underfinansierade reform. Vi vill lösa frågor om undervisnings- och planeringstid tillsammans som parter för att stärka läraryrkets attraktivitet. Vi kom överens så sent som i maj i år om att fortsätta samtalen för att nå en gemensam syn på arbetstider som fungerar. Skälet till att vi inte kunde nå längre i våras var ju att regeringen valde att tillsätta en statlig utredning, som lämnade sitt förslag mitt i slutförhandlingarna. Det gjorde att parterna tvingades invänta regeringens hantering av de förslagen.
Vill man från statligt håll reglera lärares undervisningstid trots ingreppen i parternas ansvar, så bör man ju åtminstone finansiera reformen ordentligt. Nu är finansieringen snarare väldigt bristfällig. Lärarnas så viktiga tid för planering är inte ens beräknad. Och undervisnings- och planeringstid för lärare i förskolan och fritidshemmen är ”nollad”, det vill säga inte finansierad alls.
En viktig fråga är vidare varför regeringen väljer att vänta i två år med den här reformen? Pengarna finns ju inte i den budget som läggs fram i nästa vecka för 2026, utan ska komma först höstterminen 2027. Vi är ju beredda att tillsammans med Sveriges Lärare hitta förhandlingslösningar, som kan underlätta för lärare snabbare än så.
När kostnaderna för en reform är minst tre gånger högre än regeringens finansiering, så riskerar det att bli besparingar på andra delar i skolan för att skolans huvudmän måste täcka upp för statens underfinansierade reform. Då går det ut över barn och elever. Det kan inte vara varken regeringens eller Sveriges Lärares ambition.
Anders Henriksson, ordförande Sveriges Kommuner och Regioner (SKR)
Leif Sandberg, vice ordförande Sveriges Kommuner och Regioner (SKR)
Peter Danielsson, vice ordförande Sveriges Kommuner och Regioner (SKR)
Artikeln publicerades på Aftonbladet debatt den 16 september